Så har hon lämnat oss... fröken Nygren-Enmark, och St Martin är inte längre sig lik. Lite tystare... lite gråare... lite lugnare. Nåja, vi får överleva, men inte blir det lätt. Tur att förhytten för evigt kommer att dofta hennes parfym. 4 veckor har gått så toksnabbt, och det innebär väl att man haft roligt. Hon har inte varit en särskilt svår gäst, utan mest som tagit hand om sig själv. Sen har jag nog fått utlopp för min diskussionslusta för kanske 2 år framåt. Det har surrats och det har analyserats, och det har funderats. Ja, jag tror nog att vi kan ha kommit fram till lösningen på meningen med livet. Sista veckan efter vår lilla seglats till Tinta Mare har vi hängt här och gått ut (ja, Anncha kanske lite mer än mamma och pappa Lewis/Åström), solat, ätit, druckit, och ja just det, pratat. Dessa sista dagar har vi mest försökt att undvika att prata om den stundande flygresan, eftersom att Annchalotte lider av en så grav flygrädsla att min fiskfobi framstår som rena lekstugan. Men nu har hon i alla fall kommit på planet för några timmar sen, och trots att hon hävdade motsatsen, så tror jag att hon kommer att överleva ända fram till Stockholm. Så nu har jag och Ty storhandlat och ska ta en mkt lugn hemmakväll, och i morrn börjar planering och förberedelser för att segla mot Jungfruöarna. Det är inte så mkt egentligen, en autopilot som ska fixas, och sen är det väl lite påfyllning av vatten och diesel. Så vi får se om vi tar oss i väg på en till två veckor.
Hoppas våren börjat smyga sig på i Sverige i alla fall!
Kram Lotta
Så här rädd var Annchalotte, och vi tänker på henne i denna grymma solnedgång
1 kommentar:
Tar det 2 veckor att fixa en autopilot och fylla pa vatten och diesel? Tank vad lite man vet om segling egentligen...;)
Visst ar det trakigt nar vannerna aker hem igen!! Har lar det bli tyst varre pa sondag nar jag ar helt ensam igen for forsta gangen sen mitten av december....usch vill inte tanka pa det!!!
Skicka en kommentar