För några dagar sen så var jag dum nog att yttra orden: "Jag har ju inte varit sjuk sen i julas.... skulle ju va typiskt om jag blev det precis nu innan Premiärmilen". Sååå, lördagmorgon känner jag ett litet kli i halsen, och plötsligt passerar alla hundra dregliga Erikpussar i mitt huvud... Blev inte särskilt mkt värre under dagen, vi var ute på IKEA och lite annan shopping och jag kände mig OK, men mer att det var nånting i kroppen. Nåja, jag tänkte att jag får känna av dagsformen i morrn på morgonen och där och då bestämma om det blir tävling eller inte. Vaknade vid 4-5 tiden på morgonen och "aj, ont i halsen då jag sväljer.... OK, blir inget i morrn". Men sen när klockan ringde vid 7:30 så kändes det lite bättre. Och efter frukost och stor kopp kaffe kändes halsen knappt alls. Och jag hade ju sett fram emot det här så mycket, springa med min kompis Annchalotte, sen basta och käka middag i hop. Så det blev en tur till storstaden, och väl på plats efter uppvärmningen så kändes det ändå helt OK. Första varvet försökte jag hålla kontrollerad fart och ville inte dra på mig nån syra eller pressa pulsen för mycket. Banan var helt ok, lite slaskig på några ställen, och så gillar jag ju inte grusdelen, och i år var det ännu svårare att få nåt bra frånskjut där. Backarna i slutet är... ja dom är backar, och backar är jobbiga. Väl inne på andra varvet så kände jag att det nog skulle bli en helt OK tid, kilometertiderna var OK, och jag hade ork kvar. Tills det var 8 km kvar, då blev det riktigt kämpigt, och utan spurt (som vanligt, den här snigeln (=jag) måste verkligen träna lite snabbhet i sommar) krigade jag mig till sist i mål på 38:43. Min näst bästa tid, och det i mars utan optimal uppladdning. Alla tröskelintervaller med Mantra Sport har gett resultat. Bastun efteråt och middagen var underbart! Annchalotte gick i mål på 58:20, och nytt personbästa med flera minuter. Vet inte om jag var lite svag och känslosam efter mitt lopp, men när jag ser henne kriga på upploppet och ser att hon ska gå in under timman så kom det en liten tår i mitt öga. Ah.... löpning när det är som bäst!
 |
| Jag... sammanbiten |
 |
| Annchalotte...glad |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar