På morgonen åkte Kristin iväg först eftersom att hennes start (15km) var 10:15, medan jag skulle starta 12:30. Tog mig en lång, lugn frukost, och hade sen till och med tid att ligga i sängen och ladda lite innan jag 2 timmar innan start drog mot Lidingö. Perfekt timing, då det var rätt mkt kö till gratisbussarna från Ropsten. Träffade Ulrika Flodins man Stefan i kön till bussen, och sen på plats även Ulrika och fler Rånäsare. Kissade ca 4 ggr i skogen på promenaden till starten. Värmde lite halvdant, och spanade mest på folk. Ca 15 min innan start träffar jag på min gamla gymnasiekompis Jakob, som ska starta i samma startgrupp som mig. Då starten går så märker jag för det första att "oj, vi måste ju springa 200 m extra för att komma fram till startlinjen" och sen "nejmen, det här var ju inte så farligt trångt". OJ vad jag ca 20 s senare fick äta upp den tanken. TVÄRSTOPP då alla dessa människor ska klämmas in på smal väg. Vi stod STILL! I 20 S! 2GGR! Jag som hade planerat att inte blir stressad i början kände paniken komma krypande. Och trängseln höll i sig, i nästan 2 mil, men allra värst var det första milen. Jag hade lovat mig själv att inte försöka gå om i början och att inte springa ute i gräset men det ovärderades. Hur skulle jag annars komma framåt. Folk sprang så sakta och bromsade i nedförsbackarna så att det återigen blev tvärstopp. Mentalt var jag så redo att ge upp efter första milen. Men bet ihop, och lovade mig själv att jag inte skulle bryta. Kollade knappt på klockan, jag ville inte bli mer stressad. De delar som var flacka, och särskilt asfaltsbitarna där det var gott om plats sprang jag på så fort jag bara kunde för att tjäna in lite tid. Jag var hela tiden lite rädd att det här skulle göra att jag gick in i väggen i slutet. Men sista milen var nästan bäst, nu kunde jag börja sträcka ut steget lite grann, och när andra fick kramp höger till vänster så kunde jag ligga på rätt bra på de lättare delarna i skogen. För att hålla mig alert så gav jag mig själv utmaningen att jag aldrig fick se en tjej utan att måsta gå om. Det gjorde faktiskt det hela mkt roligare. Jag njöt nästan då vi kom till Abbornbacken "ÄNTLIGEN, nu börjar vi närma oss slutet". Visst, det var brant, och rätt lång, men jag tycker inte att den var så mtk värre än många av de andra backarna på resten av banan. Det var ju faktiskt backar i princip överallt. Jag led mer av de superbranta nedförsbackarna, där jag kände att mina stackars knät inte blev glada. Sista 5 km kommer jag ihåg som rätt härliga faktiskt. Benen var pigga, tror att jag här nånstans fick till en kilometer under 4 tempo. Då jag spurtade in i mål och tittade upp på klockan och såg 2:15 nånting så kom det några spontana tårar. Jag hade trott att jag skulle komma i mål på 2:20, som bäst (eftersom jag inte kollat på klockan utan bara tyckte att jag förlorade så mkt tid i början), och då jag ser min klocka, som startade vid riktiga startlinjen, dvs 3 mil så ser jag att tiden var 2:14:15, och mitt mål på sub 2:15 hade klarats. Mina vänner kom och kramades och jag gick som en anka då vi skulle vandra därifrån. "Ojdå, jag har visst ont i hela kroppen... det var nog jobbigt det här ändå. 19:e dam blev det också.
Hemma var duschen så underbart skön, och även om det var på gränsen att jag inte skulle palla en middag ute (mådde rätt illa efter loppet) så smakade den underbart gott, ölen likaså. Men allra lyckligast, det blev jag nog när min vän Jenny frågar om vi istället för att göra stan inte bara ska åka hem till hotellet, hoppa i pyjamasen och se på film. HALLELUUJA! Frukosten dagen efter smakade ännu bättre, och jag njöt av den galna träningsvärken i låren och höfterna. Min vän Kristin sprang 15 km på 1:17, fantastiskt, särskilt med tanke på att hon hade 1:30 som mål och knappt hunnit träna senaste månaden. Talang och pannben :)
Lidingöloppet då, blir det igen? Direkt efter så jag "Aldrig!", nu tänker jag "Kanske, i startgrupp 1B kan det kanske bli trevligt..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar