Premiärmilen

Hela familjen Lewis drog in till Stockholm i lördags för en mini-weekend samt att springa Premiärmilen såklart. Mitt första lopp sen Erik föddes i Dec, och mitt första lopp sen i Juli, samt första loppet i Sverige på över 2 år. Har väl inte fått till så himla mycket fartträning än av naturliga skäl men kände att det fanns lite fart i benen i a f. Det viktiga var att starta långsamt, eftersom jag inte alls har fart-uthållighet än, och vet hur hemskt det känns när man är död vid 6 km och måste plåga sig de sista 4. Så första varvet kändes mycket kontrollerat, hade lugn andning och tyckte att det nästan kändes långsamt, men höll planen att köra lungt, sen runt 6 km kände jag mig fortfarande fräsch och ökade här lite. SÅklart blev jag trött vid 8 k, det ska man liksom bli på ett 10 km lopp, men bet ihop i sista uppförsbacken, och sen var det ju bara en km kvar så då är det bara att köra. Fick lite mjälttugg runt 4 km, men adrenalinet gjorde att jag inte kände det till sist, men då jag gick i mål kunde jag knappt stå upprätt först, pga att magen gjorde så ont. I mål kom jag på 41:21 och 23 dam i tävlingsklassen vilket jag måste vara nöjd med så här dels i mars, och så här nära barnafödandet. KUL var det såklart att tävla igen, och nu ser jag fram emot lite fler lopp här och att fortsätta träna upp farten successivt. Extra kul var det att vi hade supporters i form av Jenny, Kenny, Annchalotte och Tommy! Erik var med andra ord i goda händer då mamma och pappa sprang. Ty kom i mål på fina 39:39 och 9:e man i motionsklassen.

Erik sov då jag kom i mål, var väl inte särskilt imponerad med mammas bedrift... ;)