Oj, det här blir en lång racerapport känns det som och har äntligen fått tillbaka energin att skriva ner den. Morgonen började som vanligt, hade dock konstig mage och fick springa på toaletten hela tiden. Nåja, nerver, tänkte jag. Det är ju inte helt ovanligt att magen är lite si och så just innan ett lopp. In till Stockholm och Kungsholmen och var där i god tid, hämtade ut nummerlapp och såg milloppet. Klubbkompisen Ulrika vann överlägset damklassen, och jag kände mig riktigt peppad att ge mig ut på min första halvmara på ganska exakt 2 år. Då i USA, Cinco de Mayo Halfmarathon, och jag var 9 v gravid med Erik, något som jag delade med mig till tränaren och klubbkompisarna just efter målgång. Då var tiden 1:29:58. Det skulle jag slå, det var jag rätt säker på, men exakt vilken tid det skulle bli visste jag inte. Planen var att sikta mot 4:10min/km till att börja med och sen se vad kroppen sa. Första 5 gick så lätt, fick verkligen hålla i benen för att inte springa på för snabbt. Sen kom första vätskan där efter nån gång. Tog en klunk sportdryck och några minuter senare så vred sig magen ut och in. Nåja, det har man ju känt nån gång lite snabbt så där och sen går det över. Men det här gick inte över utan höll i sig ändå ner mot första svängen in till Rålis-parken. Andra västkestationen hade jag bara tagit en klunk vatten för att se om det var bättre än sportdryck, men det blev precis samma sak. Hade ordentliga panikkänslor. Vad gör jag, försöker jag hitta en bajjamajja, bryter jag, för så här kan man ju inte springa i 13 km till?? Men sen i nedförsbiten ner mot Rålis och då man skulle påbörja nästa varv så släppte det lite grann, och då kände jag att benen ju var i form, om bara magen höll i sig. Men sen direkt inne på andra varvet så satte det igång igen. Jag måste ha sett för tragiskt ut där jag sprang och i panik tittade från sida till sida för att se om det inte fanns nånstans man kunde springa in på toaletten. Slutade även dricka då jag inte vågade för magen mer, för att det blev så mkt värre av det. Vid 13 km så började jag drömma om vatten, så törstig var jag, och jag vet att det INTE är ett gott tecken. Sen vet jag faktiskt inte hur jag lyckades kriga mig i mål... Dels tog jag det en kilometer i taget typ: Jag bryter inte nu, utan nästa kilometer. Och sen så hade jag en man som sprang som hare åt en tjej och jag satt bakom dom som en igel fram till det var 2,5 km kvar då hon gick in i väggen lite och jag gick om. Jag har ALDRIG varit så överlycklig att se en mållinje, och sista kilometern gick under 4 min/km. 1:27:53 och personbästa, 4:e dam.
Men jag mådde så dåligt att jag knappt kunde glädjas över det. Över mållinjen så kände jag mig alldeles vinglig och styrde kosan mot toaletterna. Hade under andra varvet också känt att det brände under fötterna och när jag stannade så kände jag att jag hade stora blod- och vattenblåsor under fötterna. Aldrig mer halvmara i Nike Lunaracer. Stapplade mig in till sjukvårdstältet för att få fötterna omplåstrade. Efter att ha snabbt surrat lite med Ulrika, Stefan, Malte och Bernt så skulle vi bege oss till Friskis & Svettis för att duscha. Och här börjar jag helt plötsligt må riktigt dåligt. Börjar frysa och skaka, och får blåa läppar. Efter många om och men kommer vi fram och jag sätter mig ner i en fåtölj och bara hoppar av att jag skakar så mkt. En man och en kvinnor kom fram och la ner mig i framstupa sidoläge i soffan, och la filtar på mig, och såg till att jag fick i mig lite gainomax och coca cola. Det var riktigt läskigt, för även när jag blivit lite varm så fortsatte kroppen att skaka. Efter ca 45 min kunde jag äntligen masa mig in i bastun, och det gjorde susen, fick bli varm och få tillbaka lite blodcirkulation. Sen mådde jag hyfsat hela vägen hem till Uppsala, och här hemma, ända fram till vi skulle äta pizza. Fick i mig 4 tuggor sen mådde jag pyton igen. Kollade febern och hade 39. Så resten av kvällen blev ligga under täcke, och skeda i mig vätskeersättning, och det höll i sig ända till runt 11-tiden i dag då jag fick i mig blåbärssoppa, och sen fick jag behålla resten av det jag åt. Jag kan inte ens med ord beskriva hur god pizzan var som jag sen åt till lunch, eller kycklingsalladen till middag.
Så ännu en halvmara som mer känns som ett trauma än som en skön upplevelse, men i efterhand så är jag jäkligt stolt över att jag inte bröt (även om vissa säger att det hade varit bättre i det här läget), och att jag persade med över 2 minuter. Kanske hade jag hoppats på liiite liiite snabbare, ville så gärna att medelfarten skulle ha varit 4:0nånting, och inte 4:1. Men men, ny dans, ny chans som dom säger. Är väl inte sådär supersugen på halvmara just nu, men sånt har man ju sagt förr. Nu måste jag dock låta mina hemska blåsor läka lite mer innan det blir dags för nästa joggrunda.
 |
| Innan start, och jag ser lite nervös ut. Om jag bara visste vad som väntade så hade jag sett ännu mer nervös ut... |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar