Om kroppen och löpning....

...är det ibland svårt att förstå sig på. Har tränat bra hela våren, men senaste månaden känt mig lite sliten, trots bra med vila mellan passen, haft lite svårt också att få till tempot. Nu då vi var i Sthlm blev det inte många pass alls, några få lugna, som inte kändes särskilt bra. Långpasset i lördags kändes iofs ok, men hade dels lite hög puls (vilket ju visade sig vara början på en förkylning), och sen kände jag mig lite stum i vä ben. Sen blev jag sjuk på det, och fick skippa ytterligare ett pass. I dag är första dagen jag är frisk, och på schemat stod lite pace, eller typ ett pass med lite högre fart än vanligt, men inte lika snabbt som ett tempopass. Då jag ju varit sjuk, samt inte hade så mkt tempo i träningsbagaget så skickade jag ut Ty på pace-pass själv och bestämde mig för att ta ett lungt 9km pass. Vad händer? Jo, jag studsar fram på lättaste lätta ben, jag kan inte ens hålla långsammare än 4:50min/km tempo. Och helt plötsligt flyger jag fram i ett av de bästa tempopassen den här säsongen. Nu är jag slut, men gode nöjd, och förstår mig inte alls på min kropp.

Fattar ingenting, men rätt nöjd å svettig