Vi har fortsatt att njuta av våran semester här i Vermont. Har varit lite svalare sista veckan, och har tom fårr ha långbyxor på mig ngra kvällar. Skönt för löpningen i alla fall att slippa smälta. Har kört två tävlingar här, en 10,9 km och en på 5 km. Jag hade äran att få springa riktigt bra på båda och vinna.
Första tävlingen, 10,9 km runt sjön Caspian där vi badat var och varannan dag, bjöd på backig terräng (som vanligt här). Jag låg bakom en man (Jim Flynt, duktig veteranlöpare, som gjort 1:22 på halvmaran förra året). Han startade snabbt, men jag vågade inte gå på för mkt, utan lät han få en lucka på ca 20-30 m framför mig. Men eftersom kilometrarna tickade på, och backarna avverkades tyckte jag att han verkade tappa klippet i steget, och vid 5 km var jag i kapp och förbi, och sprang sista halvan av loppet helt själv. Jag fick härlig pepp runt om banan, man blir väldigt populär då man som tjej slår alla killarna märkte jag. Mycket: "You go girl" och "That's how you show'em!"
Andra loppet, ett 5 km lopp bjöd på ett något annorlunda scenario. Jag var lite osäker på mina ben, eftersom att jag hade hikat upp ett berg med Ty, och hans kusin med flickvän dagen innan. Min gamle vän Mr Flynt från loppet helgen inann var på plats, och gav mig lite inside information om vilka killar som var att räkna med. Och just dessa killar startade också snabbt, Jim, och två andra killar drog i väg i 3:30 fart. Jag la mig sist och gav dom en liten lucka. Men efter första km så kände jag att jag ville i alla fall försöka att haka på dom, för chansen fanns ju att dom skulle krokna, och dessutom är det alltid bättre att springa i rygg på nån än helt själv. Vid 1 km så passerade jag Flynt. Låg nu bakom 2:an som hade ett jämt och bra tempo. 1:an drog i väg något. Tror att det var runt 3 km som jag gick om och låg nu 2:a. 1:an var dock 30-40 (kanske tom mer) m före mig, och nu var vi inne på sista 1,5 km som var i princip uppför. Märkte att 1:an vände sig om hela tiden och trodde i början av den långa backen att jag hade en chans att ta honom. Men där i mitten var det segt och jag kände inte att jag tog in nåt. Uppe på krönet dock så började jag sakta mata in, han var riktigt trött (duh! vem var inte det). Och för första gången i mitt liv så valde jag att istället för att tänka: "äh, 2:a är grymt bra, och det här blir en supertid i alla fall", så tänkte jag "Nej nu jävlar, varför ska jag inte klara av att bara ta ut det allra sista ur kroppen och ge honom en riktig kamp mot mållinjen. I kurvan in mot målrakan med 100 m kvar så la jag in en sista stöt och gick om, och det gjorde så J-A ont och mjöksyran var så brutal. Men i mål kom jag först, 2 sekunder före 2:an och kollapsade typ 0,5 m efter mållinjen (Erik började storgråta, han trodde mamma var sjuk... gulle!). Så stolt över den finishen och även tiden på 18:21, som är nytt personbästa, även om banan nu inte var certifierad. Joggade ner med 2:an och det var trevligt att surra med honom och de andra killarna som jag sprungit i hop med. Folk kom fram och sa saker som: "I knew you would beat them, I just knew it!". Blev även intervjuad av den lilla lokaltidningen Hardwick Gazette, som skrivit om mig helgen innan. Blir hybris att få vinna såna här smålopp och få så mycket uppmärksamhet, och tråkigt att åka hem och tävla mot elittjejerna och komma typ 5-6:a i bästa fall ;)
Nu har vi gjort massa mer än att bara springa så klart, men det får fotona visa istället.
I farmors tomatland
Med farmor och farmors kompis
Båttur på Lake Champlain i Burlington
Artikel i Hardwick Gazette
Hike upp till toppen på Mt Elmore
Ty med sin kusin Eric som var på besök från New Jersey
Tys kusin Eric och hans flickvän uppträdde på en lokal restaurang. Christina har blivit intervjuad för serien The Voice och får inom några veckor veta om hon kommit med i programmet. Lilla Erik var helt fascinerad av deras uppträdande, men stal showen lite....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar