För några dagar sen så sa jag till Ty: "Tänk att jag aldrig nånsin varit sugen att springa Lidingöloppet". Han svarade: "Nej, precis du har ju alltid sagt det...."
Ok, nu spolar vi fram till idag: Kung Björn loppet, 10km, här precis runt hörnet från där vi bor. Jag skulle springa, vädret var inte det bästa, och jag gjorde mig beredd för gyttjebrottning. Loppet skulle nämligen gå över ängar och inne i skogen, och korta sträckor efter asfalt. Jag förstod att det nog inte skulle bli nån drömtid, men springa skulle jag i a f göra. Och lerigt var det, i början försökte man så där tjejjigt hoppa i sidled över lerpölarna, men det gav man snabbt upp och i skogen var det bara slafs-slafs för hela slanten. Men det var rätt skönt, tiden struntade man i, jag bara njöt av att vara ute i, med och mot naturen och elementen. Insåg rätt snabbt att det inte var några toksnabba tjejjer med också, och började gå på placering, eller började gå för att vinna mao. Vid 4 km passerade jag den enda tjejen som jag hade framför mig och försökte bara hålla bra fart resten av loppet. Springa om var för övrigt svårt bitvis, så det var att hoppas på att ha en bra rygg. Höll hela vägen och vann damklassen, på blygsamma 40:12, men är nog ändå nöjd med den tiden på den banan. En bit från banrekordet på 36 (å nån sekund) som min klubbkollega Ulrika har. Rånäs hade för övrigt vinnare på herr 10km, och damer 6,4km. 3 av 4, bra jobbat!
Så kom prisutdelningen. Högst upp på prispallen, det är ju inte varje dag precis, trevligt. Så kom priset: En startplats till Lidingöloppet 2013, och det enda jag kände var: "Helllvette, nu måste jag springa det där jävla loppet i alla fall!!". Nu i efterhand tycker jag att det är fantastikgt underbart, komiskt och ironsikt. Jag behövde en spark i rumpan för att inse att jag måste nog springa det där "jävla" loppet. Vi ses nästa år, Lidingö, var snäll mot mig...
 |
| Upploppet, som gick just lite uppåt |
 |
| Erik smakar på mammas medalj |
 |
| En ovanlig syn |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar