Camparna är tillbaka!

Tillbaka från en härlig camping-resa i Olympic National Park. Resan började måndag-morgon då vi tog färjan över till Bainbridge Island, ca 20 min från Seattle.

Hej då Seattle för ett tag!

Från Bainbridge körde vi sedan vidare till Hurricane Ridge, vilket ligger ca 2000 m över havet. Utsikten därifrån var helt underbar, och vi såg även ett par "Mule deer" en slags hjort.

Hej hjorten! och Underbar utsikt över bergen.

Sen på eftermiddagen körde vi vidare till Crescent Lake, en sjö i Nationalparken. Helt vansinnigt vackert, sjön har en turkos, nästan Karibienfärg, och vattnet var helt klart. Tydligen så beror det på att sjön inte har nästan nåt kväve, och därför växer inga alger. Här campade vi över natten, precis vid vattnet. På morgonen tog vi oss en underbar löptur, ca 13 km längs med sjön, och längs med vägen hoppade vi i det turkosa vattnet. Var nästan så att man var tvungen att nypa sig i armen. Amerika är ju för oss européer mest känt för New York, Los Angeles, eller för smaklöshet. MEN det som verkligen är STORSLAGET i USA är naturen. Om ni ska turista här, kör inte bara storstäderna, ge er ut i naturen, i nån av de många nationalparkerna.

Vår campingplats vid sjön, och Ty som slappar.

Så här vackert kan man ha det då man är ute och springer.

Efter vi hade varit i Crescent Lake, så åkte vi vidare till Mora... ja låter ju väldigt svenskt, men låg precis ute vid Stilla Havet. På ca 1 timmas biltur så gick vädret från soligt sommarväder, till blåsigt, Stilla Havsväder. Det var dock läckert att se den råa kusten, men massor av gamla STORA stockar som sköljts ner av stormar, och sen spolats upp av vågorna på stranden. Sen spenderade vi natten på en camping i närheten, och sov som stockar från 22 till 9. Ja, förutom att man blir väckt nån gång nu och då på natten av nån fågel som skriker.

Stilla havet, vackert, rått och kraftfullt!

Dagen efter bar det vidare till Regnskogen, i Sole Duc Valley. Där drog vi på oss löparskorna och sprang i den mest fantastiska skog ja nånsin sett. Tänk er Robin Hood's Sherwood... så var det typ. Och Ty som blir som så glad då han får vara ute i skogen drog ju på som satan, så jag var bara tvungen att köra på med småbena för att hinna med han. Så det resulterade i ett tempopass i skogen. När man springer i nya, vackra miljöer så känns det inte som träning... utan bara som att man upplever saker, och att man är glad att man har möjlighet att göra det med löparskorna på. Tack benen, tack för att ni tar mig till underbara miljöer!

Löparkogen, det var ett par bäckar man var tvungen att ta sig över.

Efter den löparturen begav vi oss via färjan tillbaka till Seattle. Ser nu fram emot en dusch, och att sova i våran egna säng (inget ont om luftmadrass i tält, men....)