Seattle Half marathon

Vaknade i morse kl 5:15 och såg till min glädje att det inte regnade. Temperaturen var också över förväntan, runt +4. Efter min standard-tävlingsfrukost (rostat bröd med smör och sylt, och en kopp svart kaffe) så åkte vi och plockade upp Ariel vid Campus. Väl på plats hade vi rätt mkt tid och joggade lite och värmde upp, stretchade, körde lite stegringar. Kroppen kändes bra, benen lätta. Så gick startskottet, och det var lite trångt till en början, men jag och Ariel trängde oss igenom massorna. Det första milesen (1.6km) gick lite för fort, och vi höll även ett högt tempo uppför en lång seg backe som kom tidigt. Detta var nog ett misstag, för mina ben var rejält stumma redan efter 5-6 km och min puls var på tok för hög. Kände lite oro typ "ojoj, det hur länge ska det här hålla". Ariel däremot såg stark ut, och runt 10 km var jag tvungen släppa henne för jag slet rejält och här började tankarna att gå "det här kommer inte att hålla". Men på nåt sätt så bet jag ihop och fortsatte att mata. De branstaste backarna dök upp nånstans vid 13 km och det kändes som att mina lår var cement, och som att jag körde snigelfart upp. Sen kom lite nedför innan nästa långa uppförssträcka på ca 3km, och på nåt underligt sätt så klockade jag mig själv på ca 4:13min/km här och nu började hjärnan bli lite mer positiv, såg även att jag såg Ariel igen, såg ut som att hon hade börjat få det lite tungt. Här fick jag tillbaka lite kraft och matade vidare. Sen var det en lång utförssträcka innan vi svängde in på Seattle Centrum igen, och här hejjade publiken och jag blev oerhört peppad av att se att jag nu hade hyfsat tempo igen. Sprang om Ariel då det var runt 2-3 km kvar, och sista biten kördes på adrenalin. Då jag slängde mig över mållinjen och kollade ner på klockan så ser jag till min glädje att tiden var 1:32:37. Nytt personligt rekord med ca 20 sek och det på en bana som var 7 gånger tuffare än den bana jag sprang på i Vännäs halvmaraton 2007. Kom 22:a dam av 4400, och 3:e i min åldersgrupp. Jag var så OERHÖRT stolt över min själv, att jag istället för att låta alla mina negativa tankar ta över så slet jag vidare, och vände det som kändes som att det skulle bli fiasko till att bli succée. Det var huvvet, inte benen som jag har att tacka för det. Jag har lärt mig så oerhört genom att tävla så mkt som jag gjort i år. Eva Nyström (för er som inte vet: en oerhört duktig triatlet, multisportare, löpare osvosv) tipsade mig om att tävla så mkt som möjligt för att det är så bra träning, och det har verkligen gett resultat, särskilt mentalt. Ty kom i mål på mycket fina 1:28, i sin första halvmara, och Ariel kom i mål på 1:33, även hon första halvmaran, plus att hon bara är 19 år. Imponerande!

Nu blir det vila hela dagen, och även en mkt lung kommande löparvecka. Man måste komma i håg att tacka kroppen med sömn, vila och bra mat då den utför prestationer som man ber den om.



Glad med min medalj

Jag och Ariel

The Lewis'es