Äventyr: Ski to Sea 2011

Helgen har varit mkt trevlig och det har varit fullt upp från början till slut. I lördags bilade vi först upp till Mt Baker, ett skidåkarmecka nordöst om Seattle. Där uppe kunde man verkligen inte tro att det snart är juni, FULLT med snö kvar. Ty rekade sin bana lite snabbt och testade utrustningen. Sen åkte vi till Bellingham till Brady's föräldrars hus dumpade våra saker och sen ner till stan där det var full festivalstämning. Stafetten heter Ski to Sea, och är väldigt populär. Det är största händelsen i Bellingham och det märktes verkligen av, med musikuppträdanden, öltält och massa annat. Sen åkte vi tillbaka till huset där det var lag-möte och middag. Ty skulle köra andra sträckan så vi och längdskidåkaren som skulle köra första sträckan var tvungen att åka upp till Baker redan 5:15 på morgonen. Jag var INTE pigg då klockan ringde. Men upp åkte vi i a f och väl där så hann vi möta upp med löparen som skulle ha sträckan efter Ty. Det var fullt ös där uppe, totalt 500 lag med i tävlingen, allt från elitlag till glada, utklädda motionärer som på olika sätt ska ta sitt lag från Mount Baker, hela vägen väst till Bellingham och gå i mål nere vid stranden där. Längdskidåkaren körde bra och kom in på 69:e plats, tyvärr hade skidspetsen gått av då det var 100 m kvar, då han hade fallit i en kurva. Han var inte så nöjd, men hade ändå gjort ett superjobb. Ty tog in ytterligare 17 platsen på sin sträcka. Våran löpare, Troy, som springer i min klubb gjorde ett grymt bra lopp och sprang den 12 km långa nedförssträckan på lite över 41 min, och tog in en hel massa platser. Sen var det landsvägscykling, och tyvärr slet våran cyklist med att inte få tag på nån grupp utan slet själv hela vägen, så han tappade ganska många platser. Sen över till kanot, som var Brady och hans kompis. Dom gjorde ett bra jobb och tog in platser. Sen över till mountainbikekillen, som var en collegekille som är semi-proffs. Han tog in en herrans massa platser, och då det bara var Kayak kvar så låg vi 30:e, riktigt bra alltså. Vår stackars kayakkille däremot hade det inte lätt. Det började blåsa mer och mer, och han fick kämpa mot rejäla vågor. Hans kayak var tänkt vara snabb, men därmot inte så stabil, så han föll ur hela 5 ggr. Men till sist kom han i mål och laget slutade på 51:a plats. Till saken hör att efter de 150 första kayak'arna kom in så avbröts kayakdelen för att det blev för farligt ute på vattnet, så han gjorde det himla bra ändå. Laget var väldigt nöjda, och efter att ha varit uppe sen 4:45 på morgonen så var det ändå ingen tid för vila, utan direkt tillbaka till huset där Bradys pappa och fru fixat storfest, med färska ostron, grillat, massa mexikansk plockmat, sallader, ost, vin, öl, drinkar, ja jag kommer faktiskt inte ihåg alla maträtter och drycker. vi hade i princip inte hunnit äta nåt under hela dagen så all den underbart goda maten smakade gudomligt! Alla killar i laget hade med sina partners, och det var väldigt trevligt. Bradys 2-åriga dotter Sadie var hur söt som helst, och när vi skulle åka hem på måndagmorgon så slängde hon sig i mina armar och skrek: "Dooon't goo!!" :) Söötis...

När vi kom hem vilade vi en stund och drog sen ut och sprang. Det var underbart skönt soligt väder och benen kändes superpigga så det blev ett stundvis rätt snabbt 15 km pass. Nu ska det bli skönt att sova i vår egen säng.

Godnatt!